En ärlig recension av Dior Miss Dior Eau de Parfum

Även om jag inte nödvändigtvis skulle kalla mig nojig med doft (jag kommer att bära allt från ljuv gourmander till djupa, rökiga dofter), men när det gäller designerdofter Jag är lite av en snobb. Det är inte så att jag inte tycker att de alla är underbara, det är bara det att jag tycker att de är typ, ja, grundläggande. Jag definierar termen "designerdofter" här som sådana som skapats av modehus i ett försök att tjäna lite pengar - den sorten som säljs på varje huvudgata och annonseras på sidorna av bussar. Skapat för massorna, de är helt oförargliga och är målmedvetet blandade för att tilltala alla. Som en skönhetsredaktör med en affinitet för doft, gillar jag att mina parfymer kastar av sig människor och framkallar en känsla av nyfikenhet. Denna egenskap är inte något jag vanligtvis skulle associera med "mainstream" designerdofter.

Förutom en och annan sprits av mig sommar gå till Estée Lauder bronsgudinna, jag hade ansett mig vara färdig med designerdofter. Jag har faktiskt inte haft en enda i min samling på flera år. Jag var över det stadiet av mitt skönhetsliv - min smak har mognat. Jag hade sammanställt en samling vackert unika, inspirerande chica och iögonfallande dyra

nischade parfymer och det fanns inget som kunde fresta mig bort från det. Tills, det var, Dior lanserade Miss Dior Eau de Parfum.

Jag skulle vilja varna mig för att jag inte är ett stort fan av Diors ikoniska Miss Dior Eau de Toilette. Även om jag helt förstår det söta, blommig arom, en doft av det tar mig tillbaka till post-P.E. sjätte klass korridorer på flickskolan jag gick på. Miss Dior var trots allt, de parfym att äga som tonåring i slutet av noughties. Det är därför onödigt att säga att när Dior tillkännagav lanseringen av en återuppfunnen Miss Dior Eau de Parfum i slutet av förra året, var jag inte särskilt intresserad. Den kom i posten, jag testade den snabbt, bestämde mig för att det var en härlig, publikbehaglig doft och förvarade den för att glömmas bort.

Och glöm det jag gjorde – tills sommaren rullade på. För några månader sedan berömde jag en vän för hennes parfym. Den var söt, blommig och lite pudrig men helt full av energi. Det luktade dyrt men beundransvärt bärbart. Jag visste direkt genom överflödet av det att det inte var en nischdoft men det verkade för intressant för att falla under ett designerdoftparaply. Det var, berättade hon, fröken Dior Eau de Parfum.

Några veckor senare tog jag mig själv med att komplimentera någon annans doft, bara för att få veta att det återigen var Miss Dior Eau de Parfum. Jag har väckt mitt intresse av denna parfym vid otaliga tillfällen i sommar. Jag har haft vänner som frågat mig om jag har några reservflaskor liggande som de skulle kunna ha, jag har gått två bröllop där bruden hade valt den som sin speciella doft, och jag har sett den överallt Instagram och TikTok-flöden. Det har faktiskt blivit en sådan diskussion under sommaren att jag nyligen bestämde mig för att gräva fram min egen flaska och ge den en chans. Sedan jag gjorde det har jag låtit i princip alla jag möter fråga efter det.

Doften i sig är en varm, krämig njutning som smälter in i huden som mjukt smör. Det är inbjudande, tröstande och saknar någon form av intensiv rubrik. Misstaget jag gjorde i början var att jag inte gav det tid att sätta sig. Vid första spritsen är det gnistrande, gnistrande, fruktig, och full av sötma och energi – inte saker jag brukar förknippa med lyxdoft. Ge det dock lite tid, så gör det sig hemma. En doft av lugn Miss Dior Eau de Parfum är doftmotsvarigheten till att mysa i soffan med en kashmirfilt på en Söndag eftermiddag när huset är rent och dina helgens sociala åtaganden är avmarkerade – det är mysigt, inbjudande och vackert hälsosam.